Dan Ericsson med sin BIS-vinnande sheltie Windsor 2007

Bloggen har fått förmånen att publicera ett dokument av vår internationellt ansedde allrounddomaren Dan Ericsson, tillika en av Sveriges mest framgångsrika uppfödare, Raglan skotsk terrier och labrador. Det här är högaktuella och viktiga frågeställningar, inte minst nu inför Kennelfullmäktige, då mycket av detta ska diskuteras. Läs och begrunda!















***























"Det talas så mycket om hur viktigt det är att våra olika hundraser har en stor genpool. Det är nödvändigt för att hålla raserna friska och sunda och för att den genetiska variationen inte skall urholkas. Rätt och riktigt förstås, men inte fullt så enkelt heller! Vad menas egentligen med genetisk variation? Ja, om det betyder att hundar av samma ras ser ungefär likadana ut trots varierande genetisk bakgrund, ja då är det rätt – det benämner vi oftast rastyp och den vill vi ha så enhetlig som möjligt, allt för att möjliggöra uppdelningen i skilda raser. Finns det något annat sätt att definiera genetisk variation på då? Ja, på sistone tycker jag mig ha märkt att modern avel med denna variation som huvudsyfte ofta resulterar i hundar som ser så olika ut att rastillhörigheten ibland kan ifrågasättas. Då har man misslyckats i sin avel och använt begreppet genetisk variation felaktigt. Det måste finnas utrymme för variation inom en och samma ras, men om strävan efter vidgning av genpoolen blir så stor att rasgränserna går förlorade, ja då är det dags att dra i nödbromsen. Titta er runt på våra hundutställningar – det finns sådana raser, dessvärre!!















Egentligen lever vi i en tid som på alla sätt borde vara avundsvärd för hunduppfödare. Det är ju numera möjligt att importera såväl hundar som säd från praktiskt taget jordens alla länder och därigenom borde möjligheterna att lyckas med avelsverksamheten vara större än någonsin. För oss som började med uppfödning för länge sedan var dagens möjligheter till samarbete över gränserna något som vi endast kunde drömma om!















Hur har det då blivit? Har de utländska hundarna hjälpt till att öka den genetiska variationen och kvaliteten inom såväl mentalitet, exteriör som funktion? Svaren är inte entydiga: genetisk variation ja, det övriga nja och ibland rentav ett tydligt NEJ! En del skulle säkert hävda att den genetiska variationen har blivit ett syfte i sig och att hundar som avlas enbart utifrån den principen bara bidrar till utspädning av goda gener, som skickliga uppfödare lyckats kondensera under lång tid i strävan att få fram bra individer. Varför har då inte den andra delen av frågeställningen resulterat i ett positivt svar? Kan det rentav vara så att vi är alltför kritiska? Det tror jag!















Låt mig utveckla detta ytterligare: I ett enastående läge med praktiskt taget världens alla hundar tillgängliga för svenska uppfödare, skapar vi nya barriärer som i praktiken krånglar till och ibland omöjliggör det avelsutbyte vi drömt om och som våra hundraser så väl behöver. Förutom de rent praktiska hindren med frakt (dyrare än någonsin med flygfrakt!), krånglig pappersdokumentation, svindyra veterinärkostnader för ex vis insemination och annat smått och gott som tär på tålamodet och plånboken, så kräver vi nu oftast att hundarna skall vara så gediget testade för allehanda sjukdomar och funktioner att den efterlängtade möjligheten till avelsutbyte, rentav går om intet. Vansinne förstås, men kanske en spegling av vårt svenska samhälle där allt skall dokumenteras, garanteras och ersättas om något anses ha gått galet– inte minst hundar. Med den här sortens syn på avelsutbyte, ja då blir det inte mycket kvar av det som kallades för utökade möjligheter, snarare flera begränsningar! Värt att fundera på!















Resultatet av aveln då, vem skall utvärdera det? Man skulle ju kunna tro att den som sysslat med hundar länge och framgångsrikt är den som är bäst satt att göra den utvärderingen på våra hundutställningar och så är det fortfarande inom många klubbar och det är nog så de flesta duktiga uppfödare tycker, men ibland undrar man… Goda vännen Lisbeth Högman kåserar kring detta på sin blog och därifrån citerar jag ” Hur kan det komma att det kynologiska kunskapsträdets frukter nu plötsligt måste hämtas från forna öststater?”. Det kan man onekligen undra!!















I min drömvärld som hunduppfödare borde det vara enklare, billigare, och mera attraktivt att vidga och fördjupa våra hundars kvalitetet genom utökat samarbete, utan att krångla till det så att det hela går om intet och hundarna ja, de skall förstås bedömas och utvärderas av dem som har gedigen och dokumenterad erfarenhet av just detta. Är det en utopi?















Dan Ericsson"

 

Marianne

29 maj 2009 18:55

Det finns inte så mycket att tillägga till ovanstående synpunkter som jag betraktar som mitt i prick. Vem ska utvärdera resultatet av aveln? Erfarna, kunniga uppfödare, importerade exteriördomare, mer eller mindre kunniga mentalbeskrivare?
Eller kanske duktiga aktiva valpköpare? Men även de måste använda sig av ovanstående bedömning, oavsett vad de själva tycker om sin hund.
Sedan jag tagit del av P As forskning om arvbarheten som syns i individens MH-resultat och lärt mig att arvbarheten nu beräknas som 4 till 22.5 % så blir jag mer fundersam än tidigare. SCK önskar avelsförbud på t ex djur ur kull där båda föräldradjuren har 5 på skott vid MH. Det lär inte bidra till att öka avelsbasen, kanske ej heller till att minska eventuell skotträdsla hos individer inom rasen nämnvärt. Tror att arvbaheten ansågs vara 11% när det gäller skotträdsla. Gissar att man menar benägenheten att utveckla skotträdsla i det fallet eftersom jag är ganska övertygad om att det inte finns en speciell gen för just skotträdsla. I så fall vill jag väldigt gärna veta när den genen utvecklades, var det under andra världskriget? :) Nervkonstitution, kan det handla om det?
Min förhoppning är som hos alla andra: friska, sunda, lyckliga och rastypiska hundar,oavsett ras. Det är vägen dit som är värd att fundera över.
Anledningen till hundavel är att bibehålla rasens särdrag och förvalta rasen i fråga väl. Ett ansvar inför ett kulturarv, hur tusan hanterar man det med alla restriktioner och svårigheter? Vissa förbud och hinder upprättas i all välmening, det respekterar jag. Men man måste tänka långsiktigt tror jag, samtidigt som man har god koll på "dåtiden" för att kunna nå de mål man eftertraktar. Det är inte alltid som förbud och "krångel" gör den nytta det var tänkt att göra, hur goda intentionerna än var från början. Jag har en personlig åsikt när det gäller mentalitet som kanske inte alls är populär: En hund som har möjlighet att använda sina medfödda instinkter, t ex jakt eller vallning eller vad den nu är ämnad för från början utecklar ett naturligt självförtroende och uppvisar mindre rädslor än de som lever ett liv utan möjlighet att "arbeta" med det som varit en ursprungsfunktion. Har någon av er den erfarenheten? I så fall är det ytterligare ett tecken på att allt inte går att mäta i senare generationers arvspåverkan....

 

Ulf

31 maj 2009 09:03

Marianne påpekar den sista meningen att " allt inte går att mäta i senare generationers påverkan ". Det är så sant som det är sagt. Har vi glömt att miljön för hunden ger en påverkan av 70 - 80 % ? Om man nu försöker leta efter genotyper är det säkerligen ofta fenotyper som man observerar. Jag minns ett samtal med en engelsk uppfödare som funderade över var vissa egenskaper kom ifrån. Efter ett grannlaga forskande kom hon fram till att hon hade observerat motsvarande egenskaper 7 ! generationer bakåt. Skall vi alltså endast se på den sista generationen och tro att allt blir enligt gjorda observationer eller ? Låt oss inse att historien har en viss betydelse. En utveckling av anlag tar inte en generation, det tar många !

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nytt collierelaterat på http://ulvus.bloggplatsen.se/

   ... med underbar collie... Ingledene She Bounds To Love 2 certifikat  11 månader! ...

.. ang nedanstående inlägg. Collie har tillhört SBK sedan 1942.. Den 28 maj 1967 samlades collieintresserade i Dalsjöfors hemma hos Anna-Lisa och Bertil Risinger för att diskutera bildandet av en collieförening. Närvarande: Brita Rosengren, Arne Jons...

Ur historikens djup framkommer frågan om collies specialklubbstillhörighet (liksom flera andra SBK-rasers; schäfer, dobermann...) Den har varit på tapeten flera gånger under årens lopp. Bl.a. årsmötet 1980 då frågan lite diffust bordlades och utmy...

     ... och särskilt då jag...   Den här 6-veckors obetalbart söta och vädjande collietösen är uppfödd hos kennel Seabound' s och heter passande nog Seabound' s Love Love Love... Man blir helt förbi av hjärtenupenhet! Och stamtavlan innehåll...